Övergången till ett målrelaterat betygsystem sammanföll med ett nytt
problem. En betydande del (man talar nu om ca 10%) av eleverna saknar
behörighet till nationella gymnasieprogram – för att inte kommer upp till
betyget godkänt i åtminstone de ämnen som utpekats som de viktigaste (av någon
anledning är detta svenska, matematik och engelska).
Ett exempel: den högintressanta boken Slaget
om den likvärdiga skolan. I ett av sina bidrag skriver Sten Svensson, f d chefredaktör av Lärarnas tidning (utgiven av det TCO-anslutna Lärarförbundet) att
det är det nya betygsystemets fel att
så många elever inte klarar behörighetskraven. Underförstått: hade vi haft relativa
betyg, som förr, så hade vi sluppit problemet.
Detta betydde att ingen blev utan. Bara att vissa landade på utbildningar
som de inte ville gå eller inte hade förutsättningar att klara av.
Numera finns det mål som eleverna ska klara för att bli bilmekare,
undersköterskor eller byggare. De som har studieresultat motsvarande de
relativa betygen etta och två kommer inte in. Man skulle också kunna säga att
dessa elevers studier är resultatlösa. Har de inte varit det innan? För att få
en etta räckte det att man bevistade lektioner och skrev proven. Jag minnas
elever som lämnade blankt eller som gav 100% fel svar. Det räckte alltså för en
behörighet till motsvarigheten av nationella program.
Nu frågar jag: på vilket sätt var detta bättre? På vilket sätt är det
sämre med ett system som klart visar bristen på resultat? Kanske så här: inget
har förändrats i skolan och den klarar inte att få eleverna att prestera.
Eller: målen är fel satta. Eller: lärarna utbildas inte i att tolka målen rätt
och nå dem. Eller: skolorna har bristande resurser. Eller: ……??? Men en
återgång till relativa betyg är ingen lösning.

.jpg)




