Betygsystem: relativt eller målrelaterat?

Övergången till ett målrelaterat betygsystem sammanföll med ett nytt problem. En betydande del (man talar nu om ca 10%) av eleverna saknar behörighet till nationella gymnasieprogram – för att inte kommer upp till betyget godkänt i åtminstone de ämnen som utpekats som de viktigaste (av någon anledning är detta svenska, matematik och engelska).

Ett exempel: den högintressanta boken Slaget om den likvärdiga skolan. I ett av sina bidrag skriver Sten Svensson, f d chefredaktör av Lärarnas tidning (utgiven av det TCO-anslutna Lärarförbundet) att det är det nya betygsystemets fel att så många elever inte klarar behörighetskraven. Underförstått: hade vi haft relativa betyg, som förr, så hade vi sluppit problemet.

Som gammal högstadielärare har jag själv upplevt detta system. Jag har satt hundratals relativa betyg under de 19 år jag undervisat i olika skolor. Relativa betyg skulle följa normalfördelningen . Något godtyckligt har man satt betygsgränserna så att ca. 7% skulle ha ettor, ca 24% tvåor, ca 7% femmor och 24% fyror. Resten, ca 38% skulle ha betyget tre. Således fick man en trea om man låg kring medel på proven, och de andra betygen om man avvek från medel. Det var alltså meningen att de ca 31% som låg betydligt under medel skulle ha betygen tvåa och etta. Nu var det så att intagningen till gymnasiet gick dels efter betygen, dels efter söktrycket. Vilket ledde till att under 1980talet (gäller Malmö, där jag undervisade då) kom man in på t ex frisörlinjen bara om man hade 4,5 i snitt. På naturvetenskaplig linje kunde man dock komma in om man hade så lite som trea i snitt.  På fordonsteknisk linje blev man antagen med ett snitt under två.

Detta betydde att ingen blev utan. Bara att vissa landade på utbildningar som de inte ville gå eller inte hade förutsättningar att klara av.

Numera finns det mål som eleverna ska klara för att bli bilmekare, undersköterskor eller byggare. De som har studieresultat motsvarande de relativa betygen etta och två kommer inte in. Man skulle också kunna säga att dessa elevers studier är resultatlösa. Har de inte varit det innan? För att få en etta räckte det att man bevistade lektioner och skrev proven. Jag minnas elever som lämnade blankt eller som gav 100% fel svar. Det räckte alltså för en behörighet till motsvarigheten av nationella program.

Nu frågar jag: på vilket sätt var detta bättre? På vilket sätt är det sämre med ett system som klart visar bristen på resultat? Kanske så här: inget har förändrats i skolan och den klarar inte att få eleverna att prestera. Eller: målen är fel satta. Eller: lärarna utbildas inte i att tolka målen rätt och nå dem. Eller: skolorna har bristande resurser. Eller: ……??? Men en återgång till relativa betyg är ingen lösning.