Nationalism är ful. En nationalist vill förhärliga sitt eget
folk (t ex det svenska) och föraktar andra. Så tycker man ibland. Detta är
knutet till en uppfattning av en nation som en språkgemenskap, en enhetlig
kultur, gemensamma normer. Samtidigt finns något som kallas etnicitet som också
uppfattas som en språklig och kulturell gemenskap.
Kulturer och språk påverkar varandra över nationsgränser. Pö
om pö diffunderar kulturella influenser. Eller: så smått sipprar något som hör
en kultur till över in i en annan kultur. (Pö om pö: peu en peu, resten är
latin; franskan började invadera svenskan under den gustavianska tiden, latinet
har redan varit etablerat då – ”han talar… med lärde män på latin” diktade
Karlfeldt). Så tycker vi då att köttbullar, kåldolmar, julgranen, algebran,
kristendomen, fiolmusiken m fl är helt normala saker och vissa är typiskt
svenska. Bland det mest svenska som
finns kan man nämna polskan i den svenska folkmusiken.
Vad ska nationalisten säga om detta?
Språket är känt
att variera geografiskt och historiskt, så för att ett ”svenskt” språk ska
uppstå och bestå krävs speciella förhållanden. Det krävs rentav insatser. Ett
skolväsen och statliga media står då för en aktiv språkvård. Likadant är det
med kulturen och normerna. Skillnaderna undertrycks och utjämnas. Jag minns hur
John Pohlman berättade i radion hur energiskt man gick in för att få honom att
prata rikssvenska. Hans barndoms skånska skulle bort. Så skulle man inte prata.
Fram till 1960talet blev skolbarnen i Tornedalen bestraffade om de talade sitt
språk, meänkieli på rasterna.
Så nationalismen skulle utplåna lokala egenarter?
Men nationalismen är ytterligare en sak. En gång i tiden
frångick man ståndssamhällets uppdelning i bönder, adel osv. I stället blev man
en nation. Detta var den franska revolutionens uppfinning. Som medborgare i en
nation var man jämlikar. Man levde i broderskap. Och man var fri. Fri betyder
att man inte begränsades av sin börd, utan kunde utveckla hela sin potential. Som
son till en borgare kunde inte Jean Baptiste Bernadotte bli officer. Men när republiken raserade ständerna avancerade han till
marskalk.
I denna bemärkelse är nationalismen en utjämnande och
enande kraft, som leder till att individen framhävs och befrias från
traditionella band. ”One nation unto God” står det i Declaration ofIndependence. Alla Amerikaner förutsätts då vara fria, jämlika och förbrödrade. Detta oberoende av
vilken religion de har och vilket språk deras föräldrar talade. (Nåväl, det där
med ras är fortfarande på G… )
Här kommer vi fram till svårigheterna. Nationen är en enhet
som kan bestå endast om alla medborgarna är med på att den är en enhet. Vad
händer om vissa talar ett annat språk och lyder andra lagar? Ska man tvinga
alla att tala samma språk? De tornedalsfinska barnen skulle tvingas att
undertrycka sin etniska särart och tala svenska: ett språk fullt av tyska,
franska, latinska lånord. Och nu invaderad av engelska ord och former. Kan det
verkligen röra sig om något slags ”renhet” – eller bara om likriktning?
När är man ”svensk”? I USA är man Amerikan om man har
amerikanskt medborgarskap. Man svär trohet till republiken, dess lagar och
lovar att försvara den. Just krigsinsatser har betytt mycket för till exempel
afroamerikanernas möjligheter att hävda sin rätt till att betraktas som
jämlikar. Frågan är om man behöver gå så
långt som att låta sig dödas för att bli accepterad...
Franska och amerikanska revolutionärer syftade till att
bygga en stat som skulle vara grundad på individernas rättigheter och deras
likhet inför lagen. Det sistnämnda leder till att man kan avkräva dem vissa
skyldigheter: försvar, skatter, skolplikt. Att hålla samman (integrera) ett samhälle kräver tre saker: Allas samtycke. Att alla kan och vill kommunicera. Att alla litar på
varandra och på statens institutioner.
Det är kanske detta man borde titta på
närmare.
