Ida. A film on European anti-Semitism.

I like the film.

In a Polish monthly for and by left-wing inteligencja (some of them intellectuals) Elżbieta Janicka writes about the film: “The tail that wags the dog”. The metaphor intends the cultural patterns dominating and guiding our thinking, taste, preferences and judgment. These patterns stem from a structural anti-Semitism*.

This structural anti-Semitism pervades European culture, and has been doing so since Christianity came to be the norm regulating thinking, taste, preferences and judgment. The causes of this are deep and writing about them here would explode the blog. I could, though, just for the heck of it, name the Austrian Catholic historian Friedrich Heer, who says the Europeans are “ill baptized” (schlecht getauft) and thus, in the depths of their souls, still cherish the old gods; for this they hate the Jews, who have taken Zeus, Thor and Perkun away from them. (In: God‘s first love. Christians and Jews over two thousand years. Available for under one pound, or Gottes erste Liebe. Die Juden im Spannungsfeld der Geschichte. Available as Ullstein Taschenbuch for eight euros).

Several spoilers follow here, so you could stop reading if you want to be surprised by the film. I was, and I like being surprised by films. This was one reason I liked the film.

The film revolves around Ida and her aunt Wanda, a communist lawyer, who was instrumental in Stalinist terror 1949 – 1954. “I even passed some death sentences” she says; “bloody Wanda, that’s me”. Ida was saved by the Catholic Church. The local padre placed her in a nunnery, where she was baptized Anna, and eventually came to become a nun herself. Just before she is about to take her vows, however, the Mother Superior tells her to call on her aunt and to remain there “as long as necessary”. Wanda tells Ida who she is and together they visit the place where Ida’s parents used to live. The man who helped them evade arrest had finally come upon other thoughts and killed them. With an axe. He butchered Ida's parents and her little cousin, Wanda's son. Ida he saved, because, being a baby girl, she was not identifiable as Jewish. He passed her on to the padre.

Wanda and Ida promise to give up claims for the farm, which the savior-murderer appropriated. They make him unearth the remains, take them to the beys oylom and bury them there. Wanda is then shown as she puts on Mozart on her record player, lights a cigarette and jumps out of the window to her death. The burial ceremony is obsequious in the communist mode – her role as a relevant Party member is mentioned. Nothing about her being a Holocaust survivor.

Ida comes to her aunt’s house, puts on her clothes, drinks her booze, sleeps with a boy. The boy is nice, a competent jazz-man, chemically free of anti-Semitism. Ida declines to lead a normal life: to follow the boy and his band, eventually to marry him and lead a normal life of the “little stabilization” of the early 1960s. The last we see of her is when she hurries back to the nunnery.

I agree with Janicka that one prominent aspect of the film’s meaning is that Jews cannot live as Jews. If they persist in being Jews they have to die. Jewishness is doomed. 

However, I see other aspects, and while the tail of structural anti-Semitism, in my view, certainly wags the dog here, I think these other aspects are not to be omitted.

The film is set in the early 1960s, the drab small towns, the dilapidation of the still standing pre-war buildings, the jazz (was it Coltrane they played?). But it is, in fact, about our present. Poland is judenrein. No Jews, except deep in the subconscious. There, they haunt the Polish mind. “We are murderers” the film says. A Jew cannot live among us as a Jew. We are not going to let Ida live among us. She must go. And where will she go? To Him.

Jesus is introduced in one of the first scenes. Ida and the other girls are renovating a statue which stands outside the monastery. Ida paints it, lovingly. A scene not to be overlooked is when she speaks to the statue. For me it was a little girl speaking with her doll. Ida had a childhood among the sisters. They were the family to which she now returns. In fact, I think she hopes to return to her childhood, which is not just mere fantasy. Nuns seem to me to be a sort of neotenic beings. In biology this means growing without growing up, eventually even reaching the ability to procreate (but not real adulthood). In a sense, they are immature. Robert Graves would have spoken here about the Goddess; one in three persons: the virgin girl, the mature, childbearing woman, and the crone.  The Catholics have slashed this pagan Trinity and retained only the girlhood (was this the harbinger of the infantilisation of the Western world?).

And what of Poland? To me the film conveys hopelessness, lack of hope for everybody. The young musicians, with all their vitality, seem out of place – with their American music to boot. This feeling of hopelessness is achieved by the film being in black and white, which makes everything stand out as grey. Really, to hide in a place where one is served a meagre soup and can play with dolls is maybe not the worst. (I have come across opinions that the situation is not so different now, even with the shopping malls, the new cars etc; having become practically a foreigner I can neither dispute or confirm it.)

Wanda’s choice seems to me quite plausible. She is a strong-minded woman and facing what she is facing: the death of her child, the death of her ideals, and the betrayal of her party comrades makes life difficult to bear. What can she do? Emigration to Israel means admitting that everything she believed in was of no value, which would be giving up the last vestiges of human dignity. This is no alternative for a person like her.  To live on in Poland means pretending that nothing has happened (“Nic się nie stało”). But Wanda is too smart and too proud for this. A formidable woman.

Wanda’s comrades stand out as a bunch of shmucks. The Polish communists, holding on to their Party membership as a hope for a career; as my dad and one of his comrades agreed: “they are no communists, they are just Party members”. They live in an illusory world which will, in time, fall to pieces around them. Being real shmucks, they will adapt. Some as entrepreneurs, some as members of other parties, embracing neo-liberalism. Very few will continue to embrace socialism.

So this is Poland. Oto Polska właśnie. To what degree this is Europe is a matter we can discuss. Anyone?

Have a good New Year, everybody.

_________________________________________________________________________

*interestingly enough, Wikipedia contains an article on structural violence, which term “refers to a form of violence where some social structure or social institution may harm people by preventing them from meeting their basic needs” and enumerates as its various examples: “[i]nstitutionalized elitism, ethnocentrism, classism, racism, sexism, adultism, nationalism, heterosexism, and ageism “ That anti-Semitism could a form of structural violence, since it prevents Jews from meeting the basic need to live where they were born and – in the extreme – living at all, is omitted here. This, I think, is an example of structural anti-Semitism. 

Hur alliansens politik hotar svensk politisk kultur

En historisk tradition i svensk politik har varit, alltsedan medeltiden, samförstånd. En av de mest prominenta svenska historiker, Eva Österberg (Professor emerita vid Lunds universitet) beskriver hur ett specifikt sätt att hantera konflikter utkristalliserade sig mellan stat och bondestånd. (I sin artikel Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige. Konflikt - kompromiss - politisk kultur, som är sökbar och nedladdningsbar på Google, men tyvärr går det inte att länka dit).

Österberg ser två möjligheter:

”för samhällssystemet illegitima satt att idka påtryckningar: uppror, upplopp, strejk, skatteflykt;

legitima satt, av centralmakten tillåtna påtryckningar a) via politiska institutioner, b) via administrativa eller rättsliga kanaler.”

De legitima, tillåtna påtryckningarna har alltid varit tillgängliga endast för dem som var representerade i de politiska institutionerna och hade tillgång till administrativa och rättsliga kanaler. 

Från medeltiden fram till 1800talets mitt var dessa de självägande s.k. skattebönderna. Dessa hade rösträtt och kunde väljas in i bondeståndets representation i Riksdagen, deras företrädare satt som nämndemän i häradstingen (här, här och här) och som ledamöter i häradsförsamlingar. De andra, ”[h]usarma, inhysesfolk, tjänstefolk och andra obesuttna” som inte var representerade i några av de nämnda institutionerna fick tillgripa påtryckningar som uppror, upplopp, strejk och skatteflykt. Av dessa har en lantlig arbetarklass så småningom uppstått, och även den kunde bara använda sig vild strejk och upplopp. Det vill säga – innan de organiserade sig, bildade fackföreningar och politiska partier.

Nu sitter arbetarnas företrädare i Riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige, domstolar, kommunala nämnder m m. Konflikter på arbetsmarknaden löses genom förhandlingar. Kollektivavtal garanterar att inga vilda strejker förekommer. Upplopp har vi inte haft i decennier. Väpnade revolutioner av den typ som ägt rum i Finland har vi aldrig haft; tack vare att arbetarklassens politiska representation dominerats av ett reformistiskt parti, som agerar genom demokratiska församlingar. Och att det partiet är ett reformistiskt och inte revolutionärt kan förklaras genom att det i Sverige har varit möjligt att reformera arbetsmarknaden, social lagstiftning, utbildningen så att arbetare har inkluderats i samhällsbyggnaden – istället för att marginaliseras. Här måste man understryka den roll som spelats av liberaler som Karl Staaff, som kraftfullt agerat för en allmän rösträtt (det är när man är medveten om den delen av Sveriges historia som man förstår varför (S) sträcker ut handen till folkpartiet).

Klasskonflikterna har alltså desarmerats i Sverige genom att arbetarna har representerats i politiken av ett reformistiskt parti och på arbetsmarknaden av starka fackföreningar.

Ett visst pris fick betalas för detta, främst av medelklassen. Företagare kan inte uppnå en hög grad av flexibilitet genom att avskeda folk när företagaren behöver detta. LAS står i vägen. Man kan inte heller betala vilka svältlöner som helst. Man kan inte helt strunta i arbetsmiljön.

Nu höjs alltså röster från medelklassen som kräver att alla dessa hinder röjs bort. Företagaren borde bestämma själv. Och alliansen har slagit in på en väg som leder dit. Det första steget var att sänka A-kassan och göra den dyrare. Detta försvagar incitamentet att gå med i facket, och då försvagas fackföreningarna. Ett svagt fack kan inte genomdriva de villkor som arbetare kan acceptera och inte heller stoppa vilda strejker som bryter ut när arbetarna inte får gehör för sina krav på annat sätt. Detta är alltså en situation som hotar att uppstå. Vi är inte där än. Men vi kan komma dit om alliansen fortsätter med en thatcheristisk, fackföreningsfientlig linje. 

Varför det inte lönar sig att arbeta

Som arbetslivet ser ut nu lönar det sig inte att arbeta.

För några veckor sedan sände P1 ett program där betydelsen av plånboksfrågor i valkampanjen lyftes upp. Man tittade tillbaka, till 1980talet, då dessa frågor ska ha tagits upp för första gången.

Vi fick lyssna på bitar av ett program från den tiden, också då i P1. Olika partiers förslag jämfördes just i detta perspektiv: hur mycket mer skulle en vanlig löntagarfamilj (läs: en arbetarfamilj) få. En sådan vanlig arbetarfamilj tillfrågades då om de skulle rösta på ett borgerligt familj under dessa premisser. Jodå, var svaret. Man är sig själv närmast.

Tillbaka till 2014. Frun klagar på att hon inte kan arbeta längre. Hennes rygg är förstörd. Men försäkringskassans läkare vägrar sjukskriva henne. Det är alltså vad hon fick för sin flit.

Arbetslinjen är ett hån. Det lönar sig om du arbetar. Men inte för dig. Du förstör din rygg, får utmattningsdepression – name it. Du pressas ju att arbeta mer. Dels direkt av din chef. Dels indirekt, av lockelsen att få mer pengar: till Thailandsresan, platteven,  bilen. Men så visar det sig att allt detta var ett dyrt lån, där du pantsatte din hälsa och din integritet.

Det lönar sig inte att arbeta. Inte i denna arbetsmiljö. Inte med detta vårdssystem. Inte med denna försäkringssystem.  

Nation, etnicitet och nationalism

Nationalism är ful. En nationalist vill förhärliga sitt eget folk (t ex det svenska) och föraktar andra. Så tycker man ibland. Detta är knutet till en uppfattning av en nation som en språkgemenskap, en enhetlig kultur, gemensamma normer. Samtidigt finns något som kallas etnicitet som också uppfattas som en språklig och kulturell gemenskap.

Kulturer och språk påverkar varandra över nationsgränser. Pö om pö diffunderar kulturella influenser. Eller: så smått sipprar något som hör en kultur till över in i en annan kultur. (Pö om pö: peu en peu, resten är latin; franskan började invadera svenskan under den gustavianska tiden, latinet har redan varit etablerat då – ”han talar… med lärde män på latin” diktade Karlfeldt). Så tycker vi då att köttbullar, kåldolmar, julgranen, algebran, kristendomen, fiolmusiken m fl är helt normala saker och vissa är typiskt svenska.  Bland det mest svenska som finns kan man nämna polskan i den svenska folkmusiken.

Vad ska nationalisten säga om detta?

Språket är känt att variera geografiskt och historiskt, så för att ett ”svenskt” språk ska uppstå och bestå krävs speciella förhållanden. Det krävs rentav insatser. Ett skolväsen och statliga media står då för en aktiv språkvård. Likadant är det med kulturen och normerna. Skillnaderna undertrycks och utjämnas. Jag minns hur John Pohlman berättade i radion hur energiskt man gick in för att få honom att prata rikssvenska. Hans barndoms skånska skulle bort. Så skulle man inte prata. Fram till 1960talet blev skolbarnen i Tornedalen bestraffade om de talade sitt språk, meänkieli på rasterna.  

Så nationalismen skulle utplåna lokala egenarter?

Men nationalismen är ytterligare en sak. En gång i tiden frångick man ståndssamhällets uppdelning i bönder, adel osv. I stället blev man en nation. Detta var den franska revolutionens uppfinning. Som medborgare i en nation var man jämlikar. Man levde i broderskap. Och man var fri. Fri betyder att man inte begränsades av sin börd, utan kunde utveckla hela sin potential. Som son till en borgare kunde inte Jean Baptiste Bernadotte  bli officer. Men när republiken raserade ständerna avancerade han till marskalk.

I denna bemärkelse är nationalismen en utjämnande och enande kraft, som leder till att individen framhävs och befrias från traditionella band. ”One nation unto God” står det i Declaration ofIndependence. Alla Amerikaner förutsätts då vara fria, jämlika och förbrödrade. Detta oberoende av vilken religion de har och vilket språk deras föräldrar talade. (Nåväl, det där med ras är fortfarande på G… )

Här kommer vi fram till svårigheterna. Nationen är en enhet som kan bestå endast om alla medborgarna är med på att den är en enhet. Vad händer om vissa talar ett annat språk och lyder andra lagar? Ska man tvinga alla att tala samma språk? De tornedalsfinska barnen skulle tvingas att undertrycka sin etniska särart och tala svenska: ett språk fullt av tyska, franska, latinska lånord. Och nu invaderad av engelska ord och former. Kan det verkligen röra sig om något slags ”renhet” – eller bara om likriktning?

När är man ”svensk”? I USA är man Amerikan om man har amerikanskt medborgarskap. Man svär trohet till republiken, dess lagar och lovar att försvara den. Just krigsinsatser har betytt mycket för till exempel afroamerikanernas möjligheter att hävda sin rätt till att betraktas som jämlikar.  Frågan är om man behöver gå så långt som att låta sig dödas för att bli accepterad...

Franska och amerikanska revolutionärer syftade till att bygga en stat som skulle vara grundad på individernas rättigheter och deras likhet inför lagen. Det sistnämnda leder till att man kan avkräva dem vissa skyldigheter: försvar, skatter, skolplikt. Att hålla samman (integrera) ett samhälle kräver tre saker: Allas samtycke. Att alla kan och vill kommunicera. Att alla litar på varandra och på statens institutioner. 

Det är kanske detta man borde titta på närmare.

One of Dostoevsky’s ”terrible questions” is introduced in the novel ”Brothers Karamazov”. Ivan Karamazov tells a story about a happy community, whose happiness depends on the suffering of an innocent child. The description of how the child is tormented and punished is in the novel, I do not want to quote it here. The point is, no one is allowed to as little as comfort the child, lest the happiness of the whole community be put in jeopardy.

Akin to this is the Swedish film “The reunion”, by Anna Odell. It was shown in the international film festival in Venice 2013 and awarded the FIPRESCI prize "for the intelligent and engaging way in which [the film] blurs the boundaries between fiction and documentary and speaks about marginalization, bullying, and the complicated nature of group dynamics."

To me this film stands out as one of most important Swedish films ever (next to Gabriela Pichlers Eat, sleep, die and Lisa Aschans She monkeys). I see here an attack on the whole norm system constituting the stability of our society (not only the Swedish one, mind you). And the attack is the more powerful, since you do not know what here is authentic and what is fiction. As the FIPRESCI jury said: the border is blurred. Odell’s film is thus not just a “story” which you can be moved by, get emotional or critical over, and give you thoughts. Were it a story, there could be a possibility of escaping into phantasies: “Oh, I would have done this or that [and thus proved that I am a good guy]”. None of this. You come out completely bewildered. This bewilderment is what makes the film so concrete, whereas a conventional story would be abstract.

Of course, one can dismiss the film and Odell as crazy. Not that I am interested in such a person. If one is the least inclined to think one will react with bewilderment and anxiety: what are we humans up to? Do we really need someone to victimize, exclude and despise in order to feel that we belong?   

Betygsystem: relativt eller målrelaterat?

Övergången till ett målrelaterat betygsystem sammanföll med ett nytt problem. En betydande del (man talar nu om ca 10%) av eleverna saknar behörighet till nationella gymnasieprogram – för att inte kommer upp till betyget godkänt i åtminstone de ämnen som utpekats som de viktigaste (av någon anledning är detta svenska, matematik och engelska).

Ett exempel: den högintressanta boken Slaget om den likvärdiga skolan. I ett av sina bidrag skriver Sten Svensson, f d chefredaktör av Lärarnas tidning (utgiven av det TCO-anslutna Lärarförbundet) att det är det nya betygsystemets fel att så många elever inte klarar behörighetskraven. Underförstått: hade vi haft relativa betyg, som förr, så hade vi sluppit problemet.

Som gammal högstadielärare har jag själv upplevt detta system. Jag har satt hundratals relativa betyg under de 19 år jag undervisat i olika skolor. Relativa betyg skulle följa normalfördelningen . Något godtyckligt har man satt betygsgränserna så att ca. 7% skulle ha ettor, ca 24% tvåor, ca 7% femmor och 24% fyror. Resten, ca 38% skulle ha betyget tre. Således fick man en trea om man låg kring medel på proven, och de andra betygen om man avvek från medel. Det var alltså meningen att de ca 31% som låg betydligt under medel skulle ha betygen tvåa och etta. Nu var det så att intagningen till gymnasiet gick dels efter betygen, dels efter söktrycket. Vilket ledde till att under 1980talet (gäller Malmö, där jag undervisade då) kom man in på t ex frisörlinjen bara om man hade 4,5 i snitt. På naturvetenskaplig linje kunde man dock komma in om man hade så lite som trea i snitt.  På fordonsteknisk linje blev man antagen med ett snitt under två.

Detta betydde att ingen blev utan. Bara att vissa landade på utbildningar som de inte ville gå eller inte hade förutsättningar att klara av.

Numera finns det mål som eleverna ska klara för att bli bilmekare, undersköterskor eller byggare. De som har studieresultat motsvarande de relativa betygen etta och två kommer inte in. Man skulle också kunna säga att dessa elevers studier är resultatlösa. Har de inte varit det innan? För att få en etta räckte det att man bevistade lektioner och skrev proven. Jag minnas elever som lämnade blankt eller som gav 100% fel svar. Det räckte alltså för en behörighet till motsvarigheten av nationella program.

Nu frågar jag: på vilket sätt var detta bättre? På vilket sätt är det sämre med ett system som klart visar bristen på resultat? Kanske så här: inget har förändrats i skolan och den klarar inte att få eleverna att prestera. Eller: målen är fel satta. Eller: lärarna utbildas inte i att tolka målen rätt och nå dem. Eller: skolorna har bristande resurser. Eller: ……??? Men en återgång till relativa betyg är ingen lösning.

Warsaw – Warszawa, 25 – 27 October 2013

The town where I was born has grown (I do not know if it has grown up). It has a skyline now.

The first addition was made 1955 and it was the Joseph Stalin Palace of Culture and Science. This was the official style of SOCIALIST REALISM. National in form and socialist in content. The national form must be some of its parts resemble a city hall in some small Polish town, some a 15^th century city house  ; and I am inclined to see a similarity of some details to details in the Kraków cloth hall .

This would be the national form. But what is the socialist content??? A pint of Paulaner to anybody who explains this to me.

The entire structure is rather weird, and I have long been thinking of it as a monstrosity, but now I think it is not without some sort of a crazy charm.

  











 But together with the new additions it really has acquired a new character. When I look at these pictures I wonder what is better – or maybe this is how it should be? The city is alive at last, growing spontaneously.

 The entirely new structures are the landmarks of the new capitalist Poland. They are something in form and something in content. What exactly can be a matter of discussion over a drink.

The picture below was taken in a place where the state censorship office used to be back before 1989. The text says "Square of the free word". Cute.

The architecture is 1960s, an attempt to fit in with the 19th century buildings characteristic of this part of Warsaw. So, no socialist realism here.