Nation, etnicitet och nationalism

Nationalism är ful. En nationalist vill förhärliga sitt eget folk (t ex det svenska) och föraktar andra. Så tycker man ibland. Detta är knutet till en uppfattning av en nation som en språkgemenskap, en enhetlig kultur, gemensamma normer. Samtidigt finns något som kallas etnicitet som också uppfattas som en språklig och kulturell gemenskap.

Kulturer och språk påverkar varandra över nationsgränser. Pö om pö diffunderar kulturella influenser. Eller: så smått sipprar något som hör en kultur till över in i en annan kultur. (Pö om pö: peu en peu, resten är latin; franskan började invadera svenskan under den gustavianska tiden, latinet har redan varit etablerat då – ”han talar… med lärde män på latin” diktade Karlfeldt). Så tycker vi då att köttbullar, kåldolmar, julgranen, algebran, kristendomen, fiolmusiken m fl är helt normala saker och vissa är typiskt svenska.  Bland det mest svenska som finns kan man nämna polskan i den svenska folkmusiken.

Vad ska nationalisten säga om detta?

Språket är känt att variera geografiskt och historiskt, så för att ett ”svenskt” språk ska uppstå och bestå krävs speciella förhållanden. Det krävs rentav insatser. Ett skolväsen och statliga media står då för en aktiv språkvård. Likadant är det med kulturen och normerna. Skillnaderna undertrycks och utjämnas. Jag minns hur John Pohlman berättade i radion hur energiskt man gick in för att få honom att prata rikssvenska. Hans barndoms skånska skulle bort. Så skulle man inte prata. Fram till 1960talet blev skolbarnen i Tornedalen bestraffade om de talade sitt språk, meänkieli på rasterna.  

Så nationalismen skulle utplåna lokala egenarter?

Men nationalismen är ytterligare en sak. En gång i tiden frångick man ståndssamhällets uppdelning i bönder, adel osv. I stället blev man en nation. Detta var den franska revolutionens uppfinning. Som medborgare i en nation var man jämlikar. Man levde i broderskap. Och man var fri. Fri betyder att man inte begränsades av sin börd, utan kunde utveckla hela sin potential. Som son till en borgare kunde inte Jean Baptiste Bernadotte  bli officer. Men när republiken raserade ständerna avancerade han till marskalk.

I denna bemärkelse är nationalismen en utjämnande och enande kraft, som leder till att individen framhävs och befrias från traditionella band. ”One nation unto God” står det i Declaration ofIndependence. Alla Amerikaner förutsätts då vara fria, jämlika och förbrödrade. Detta oberoende av vilken religion de har och vilket språk deras föräldrar talade. (Nåväl, det där med ras är fortfarande på G… )

Här kommer vi fram till svårigheterna. Nationen är en enhet som kan bestå endast om alla medborgarna är med på att den är en enhet. Vad händer om vissa talar ett annat språk och lyder andra lagar? Ska man tvinga alla att tala samma språk? De tornedalsfinska barnen skulle tvingas att undertrycka sin etniska särart och tala svenska: ett språk fullt av tyska, franska, latinska lånord. Och nu invaderad av engelska ord och former. Kan det verkligen röra sig om något slags ”renhet” – eller bara om likriktning?

När är man ”svensk”? I USA är man Amerikan om man har amerikanskt medborgarskap. Man svär trohet till republiken, dess lagar och lovar att försvara den. Just krigsinsatser har betytt mycket för till exempel afroamerikanernas möjligheter att hävda sin rätt till att betraktas som jämlikar.  Frågan är om man behöver gå så långt som att låta sig dödas för att bli accepterad...

Franska och amerikanska revolutionärer syftade till att bygga en stat som skulle vara grundad på individernas rättigheter och deras likhet inför lagen. Det sistnämnda leder till att man kan avkräva dem vissa skyldigheter: försvar, skatter, skolplikt. Att hålla samman (integrera) ett samhälle kräver tre saker: Allas samtycke. Att alla kan och vill kommunicera. Att alla litar på varandra och på statens institutioner. 

Det är kanske detta man borde titta på närmare.