Hur alliansens politik hotar svensk politisk kultur

En historisk tradition i svensk politik har varit, alltsedan medeltiden, samförstånd. En av de mest prominenta svenska historiker, Eva Österberg (Professor emerita vid Lunds universitet) beskriver hur ett specifikt sätt att hantera konflikter utkristalliserade sig mellan stat och bondestånd. (I sin artikel Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige. Konflikt - kompromiss - politisk kultur, som är sökbar och nedladdningsbar på Google, men tyvärr går det inte att länka dit).

Österberg ser två möjligheter:

”för samhällssystemet illegitima satt att idka påtryckningar: uppror, upplopp, strejk, skatteflykt;

legitima satt, av centralmakten tillåtna påtryckningar a) via politiska institutioner, b) via administrativa eller rättsliga kanaler.”

De legitima, tillåtna påtryckningarna har alltid varit tillgängliga endast för dem som var representerade i de politiska institutionerna och hade tillgång till administrativa och rättsliga kanaler. 

Från medeltiden fram till 1800talets mitt var dessa de självägande s.k. skattebönderna. Dessa hade rösträtt och kunde väljas in i bondeståndets representation i Riksdagen, deras företrädare satt som nämndemän i häradstingen (här, här och här) och som ledamöter i häradsförsamlingar. De andra, ”[h]usarma, inhysesfolk, tjänstefolk och andra obesuttna” som inte var representerade i några av de nämnda institutionerna fick tillgripa påtryckningar som uppror, upplopp, strejk och skatteflykt. Av dessa har en lantlig arbetarklass så småningom uppstått, och även den kunde bara använda sig vild strejk och upplopp. Det vill säga – innan de organiserade sig, bildade fackföreningar och politiska partier.

Nu sitter arbetarnas företrädare i Riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige, domstolar, kommunala nämnder m m. Konflikter på arbetsmarknaden löses genom förhandlingar. Kollektivavtal garanterar att inga vilda strejker förekommer. Upplopp har vi inte haft i decennier. Väpnade revolutioner av den typ som ägt rum i Finland har vi aldrig haft; tack vare att arbetarklassens politiska representation dominerats av ett reformistiskt parti, som agerar genom demokratiska församlingar. Och att det partiet är ett reformistiskt och inte revolutionärt kan förklaras genom att det i Sverige har varit möjligt att reformera arbetsmarknaden, social lagstiftning, utbildningen så att arbetare har inkluderats i samhällsbyggnaden – istället för att marginaliseras. Här måste man understryka den roll som spelats av liberaler som Karl Staaff, som kraftfullt agerat för en allmän rösträtt (det är när man är medveten om den delen av Sveriges historia som man förstår varför (S) sträcker ut handen till folkpartiet).

Klasskonflikterna har alltså desarmerats i Sverige genom att arbetarna har representerats i politiken av ett reformistiskt parti och på arbetsmarknaden av starka fackföreningar.

Ett visst pris fick betalas för detta, främst av medelklassen. Företagare kan inte uppnå en hög grad av flexibilitet genom att avskeda folk när företagaren behöver detta. LAS står i vägen. Man kan inte heller betala vilka svältlöner som helst. Man kan inte helt strunta i arbetsmiljön.

Nu höjs alltså röster från medelklassen som kräver att alla dessa hinder röjs bort. Företagaren borde bestämma själv. Och alliansen har slagit in på en väg som leder dit. Det första steget var att sänka A-kassan och göra den dyrare. Detta försvagar incitamentet att gå med i facket, och då försvagas fackföreningarna. Ett svagt fack kan inte genomdriva de villkor som arbetare kan acceptera och inte heller stoppa vilda strejker som bryter ut när arbetarna inte får gehör för sina krav på annat sätt. Detta är alltså en situation som hotar att uppstå. Vi är inte där än. Men vi kan komma dit om alliansen fortsätter med en thatcheristisk, fackföreningsfientlig linje.